
Namnet Lisa Pedersen säger mig inte särskilt mycket. Eller rättare sagt: det säger mig ingenting. Det är alltså helt utan vare sig förväntningar eller förutfattade meningar som jag stoppar in hennes debutplatta i cd-spelaren och trycker på play (även om namnet i sig, Lisa Pedersen, rent spontant känns som ett typiskt namn för en vissångerska vars repertoar skulle kunna utgöras av typ Dylan och Cohen-tolkningar på svenska). Men icke. Inledningsspåret, Lightblue '83, sätter tonen och jag möts, efter några technobeats och en repetitiv basslinga, av en nordiskt sval, mässande och smått melankolisk kvinnlig stämma mot en suggestiv elektronisk [...]